Avancerad logistik

Bråda dagar på däckfirman just nu. Många pallar med förvarade däck som ska fram i rätt ordning. Snacka om säsongsbetonat arbete.

Moscow, baby

Jag har redan bott i ett Moscow, men nu ska jag åka till det stora, Москва́, det med 10,5 miljoner invånare. Inte 15 000 som i Idaho. Det är inte en privat resa, utan med jobbet. Privat vill jag också gärna åka till Moskva, men det ligger nog inte på min topp 30-prio.

På torsdag bär det av hursomhelst. Mellanlandning i Köpenhamn, sen en 2-3-timmars transfer till hotellet. Rusningstrafiken i Moskva ska tydligen vara helt kaotisk. Hotellet är ett Marriott, men jag hittar det inte på deras hemsida. Ser fint ut på bilderna i resehandlingarna i alla fall.

Första kvällen ska vi äta på restaurang Godunov vid Teatralnaya Square framför Bolshoiteatern. Sen blir det en guidad kvällstur på Röda Torget. Tidigt i säng dock, kl 7 är det avresa med buss från hotellet för att ta oss igenom rusningstrafiken till företagets Rysslandskontor med fabrik.

Där blir det konfererande hela dagen. På kvällen är det middag på Cafe Pushkin, en "stilfull restaurang bestående av tre våningar med en härlig atmosfär från tidigt 1900-tal. Här serveras fantastisk rysk mat med internationella inslag". Jag har fått se samtliga menyer och beställa specialmat till mig, så jag vet att det är mycket läckert på menyn. Stör, vodka, blinier och massa annat.

På lördagen är det teamwork på hela förmiddagen. Programmet är hemligt men jag har fått veta att vår buss kommer att bli kidnappad av KGB och förd till gamla bunkrar för att göra övningar och så. Lite läskigt och jäkligt häftigt! (Jag behöver väl inte förklara att det inte är på riktigt?)

På eftermiddagen är det lite egen tid för turistande och shopping, här rekommenderas Arbat street. På kvällen ska vi på Yuri Nikulins Circus på Tsvetnoy Boulevard. Den äldsta, mest berömda och omtalade cirkusen i Mokva. "Vi får uppleva fantastisk akrobatik, clowner, gymnastik och mängder med olika djur." Nu är jag inget fan av cirkus men jag har aldrig sett en rysk cirkus heller å andra sidan.

På söndagen har vi en guidad stadsrundtur i Moskva innan vi äntrar hemresan, och landar i Sverige vid 18 igen. Kort men intensivt och jag ser verkligen fram emot den här resan! Det ska bli riktigt häftigt att få chansen att se Moskva och uppleva allt det här.

På torsdag smäller det ...

Första för i år?

Idag, på Hemköp. Tyvärr såna där konstiga utan saffran som folk här på västkusten verkar föredra. För min del är det inte lussekatter utan saffran.

Det här med minnen

I lördags var jag som sagt på Winnerbäcks konsert. Winnerbäck har jag inte lyssnat på ett tag, men jag har verkligen lyssnat på honom i perioder, från 1997 och framåt.

Jag såg fram emot konserten. Det var elektriskt på sina ställen. Jag borde ha lyssnat in mig på nya skivan - den känns mer poppig, med synt- och rockinfluenser - men det borde nog en stor del av publiken också ha gjort.

Den fjärde låten på konserten var från de gamla skivorna. Nu minns jag inte om det var Dunkla rum eller Hugger i sten, men stämningen förvandlades från första introsekunden i Lisebergshallen. Det var kärlek i hela atmosfären.

Och jag, jag satt där och sjöng med, med gåshud och minnen som forsade förbi i en strid ström. Jag var både där och mitt i en minneskavalkad utan slut. För 10 år sedan var mitt liv kaotiskt. Inte så mycket på ytan, i alla fall inte som så många som märkte, som inuti.

Jag hade lämnat ett misshandelsförhållande men var fortfarande förföljd och levde under hot. Samtidigt som jag kommit in på högskolan och var mitt uppe i nollning och introduktionskurser. Det var mycket fest, men med magsår och plötslig debut av psoriasis. Inte mycket alkohol tack och lov.

Jag sket i att ta insulin och gick ner en sådär 25-30 kilo. Från strl 42 till 34. Det var många toppar och dalar, mycket fest, nya bekantskaper, mycket utåtriktat för att slippa känna efter. Mycket bekräftelse. Och hela tiden var Winnerbäck en av dem som blev ljudkulissen till den här perioden.

Minnena är faktiskt bitterljuva. Klart att det finns sånt som inte är ljuvt att minnas, men mycket är faktiskt sådant som jag kan bli lite varm i hjärtat av. Det som är sorgligt ser jag idag - upptäckte jag på konserten - utan den stora taggen i hjärtat. Och en hel del av minnena är faktiskt riktigt roliga. Vi hade ju kul också.

2004 hade livet ordnat upp sig till väldigt stor del. Jag och Polacken var ihop, det första riktiga förhållandet sen den turbulenta tiden. Det var fint. Jobbigt, för oss båda på olika sätt, men fint och starkt. Vi växte tillsammans.

Så fick jag chansen att åka till USA. Vi skulle klara det. Men dagen före julafton gjorde han slut, han klarade inte av att jag skulle vara borta i ett halvår. Och jag åkte tio dagar senare. Det var tufft. På de dagarna hann vi flytta isär och prata igenom allt, men likväl var det slut. Han körde mig till flygplatsen.

Jag skrev och skrev under den tiden, en av texterna publicerade jag i min gamla blogg och kommentarerna var otroligt medkännande. Trots att det då redan var förbi.

Men det jag inte hade gjort förrän på konserten i lördags var att lyssna på Winnerbäcks Elegi. Det blev liksom vår låt och vår låt för uppbrottet. Jag har undvikit den, helt enkelt. Och jag både hoppades och ville inte riktigt att han skulle spela den. Winnerbäck alltså.

Den kom som ett extranummer. Och jag grät sådär vackert. När tårarna bara rinner fint utefter kinderna, mascaran sitter kvar. Jag sjöng med och grät. Ingen annan såg. Och jag kände, kände hur det var då. Och kände att jag har distans till det nu.

Efteråt skickade jag ett sms till Polacken. Jo, vi har kontakt med mycket sporadiska mellanrum. Svårt att inte ha det när vi har haft det som vi hade då. Men det är verkligen då. Fast jag är ändå glad för minnena.

Och nu har jag gjort en Spotifylista med Winnerbäck.
http://open.spotify.com/user/atahari/playlist/0raJo930SbOOCLO6X2N7yG

Det här med blogglust

Jag har tappat den. Alldeles. Och jag vet precis vad anledningen är: overload.

Jag jobbar som webbansvarig och driver i runda slängar 5 stora projekt samtidigt. Plus allt annat som ligger på mina axlar, i form av småsaker och såna här "du kan väl ...". Alla de blir ju som ett eller två stora projekt ihop. Jag har också råkat ut för brandbomber av oväntat slag.

Jag är sålunda helt mätt på webben när jag kommer hem från jobbet. Sen att jag har gjort en sådär 140 övertidstimmar på två månader gör ju lätt att alla sorts lust dör. Och än återstår många övertidstimmar.

Men, jag har börjat blöda näsblod igen. Jag har också insett att jag inte är särskilt rolig, eller har särskilt kul. Jag behöver min lust. Jag tror att den börjar gro, eller ja, jag kan i alla fall känna ett frö, om än inte en grodd. Jag kultiverar detta lilla frö så gott jag kan. Omhuldar.

Förstår att det kan bli tufft att komma tillbaka i bloggen. Men jag tänker mig att det är alldeles kravlöst. En sann kravlöshet. Jag skriver när jag vill och utan några krav. Om vad jag vill.

Det låter väl som en bra återbörjan?

Du är svår att leva utan

Jag är svår att leva med. Winnerbäcks texter har alltid varit det bästa.

Ikväll

Ska jag gå på min första Winnerbäckkonsert. Tror i och för sig att jag sett honom så kåren i Västerås i slutet av 90-talet, men det är ett mycket suddigt minne. Ikväll ska nog bli klarare.

Man är lite bortskämd

Göteborgare i Gp

"Svindyrt att krocka med gris". En skön rubrik i Göteborgs-Porten från igår. Artikeln handlar om kostnad för skador efter viltkrockar. Och som grädde på moset syns Kurt Olsson i annonsen intill ...

Snillen spekulerar i Aftonbladet

Jan Buse tycker att det bästa med bokmässan är böckerna. Visserligen säger han lite mer, men känns det inte som att sparka in en öppen dörr?